Kanitz spedition: Instrumenttransport för Berlinerfilharmonikerna

Ekonomi & logistik

Med gehör.

Med pukor och trumpeter tvärs genom Berlin – i Actros med Kanitz, Berlinerfilharmonikernas egen speditör.


Berlins råa modernism möter klassisk musik. Tatuerade ungdomar mot frack och kostym. Går det? Det går! Och samarbetet mellan speditionsföretaget Kanitz och Berlinerfilharmonikerna slår an precis den rätta tonen.


Vid första anblick är Kanitz ett klassiskt transportföretag som erbjuder företags- och privatflyttar samt lagermöjligheter. Men den riktiga käpphästen är teater- och orkestertransport – och på begäran hela reseplaneringen för musikerna. Något som företaget sköter så bra att de fått många välrenommerade kunder, inklusive Berlinerfilharmonikerna.

Sedan 1956 fungerar Kanitz som ensemblens personliga speditör: de har följt med till Londons Royal Albert Hall, Philharmonie de Paris och Festspielhaus i Salzburg. För resor över havet samarbetar Kanitz med partnerspeditioner längs de olika stoppen. I Europa föredrar båda parter att ta den säkra vägen över asfalten – och hos Kanitz görs det alltid med stjärnan på motorhuven. Vagnparken: fyra Actros, två Atego samt en Sprinter med skåppåbyggnad och en buss.


”Ni är våra egna transportänglar.”

 – Martin Heitmann


Heavy Metal möter klassisk musik.

De kraftiga karlarna i framsätet lyssnar på sin fritid hellre på heavy metal eller rockiga gitarriff, men bak i bilen sitter en hel orkester: med violiner, xylofoner, tromboner och klarinetter. ”Vi transporterar Stradivaris och rentav en harpa från 1600- talet”, berättar Martin Heitmann. I 30 år har han arbetat med Kanitz, som förare och flyttkarl. En orkestertransports värde? Heitmann blinkar och en gör en rörelse, som om han förseglar sina läppar med en osynlig nyckel och sedan slänger bort den.

Han och hans kollegor är medvetna om instrumentens omätbara värde. Och inte bara rent monetärt. Det årtionden långa samarbetet med filharmonikerna grundar sig i ett förtroende, som inte kan köpas för några pengar i världen. Vissa musiker låter bara Kanitz personal ta hand om instrumenten. Att någon annan skulle få ta i dem: det vore oacceptabelt. ”Ni är våra egna transportänglar.” Heitmann citerar stolt, vad en av filharmonikerna en gång sa.


Alltid på resande fot. Flera gånger i veckan kör Kanitz ensemblens utrustning kors och tvärs genom Berlin, och dessutom turnerar de hela sommaren genom Europa.
Alltid på resande fot. Flera gånger i veckan kör Kanitz ensemblens utrustning kors och tvärs genom Berlin, och dessutom turnerar de hela sommaren genom Europa.

För övrigt har alla Kanitz lastbilar en egen musikalisk skyddsängel. Med en flaska champagne döper firmachefen Jörg Noster personligen varje ny bil efter en kompositör. Över vindrutan tronar namnen väl läsbara för alla att se: Ludwig van Beethoven, Georg Friedrich Händel, Peter Tschaikowski och Edvard Grieg.


Även maskinvaran är förstås perfekt anpassad. Kanitz specialfordon är utrustade med fjädring och värmeisolerade och uppvärmningsbara lastutrymmen, som är som gjorda för orkestertransporter. ”Vi håller en konstant temperatur på 24 grader i lastutrymmet”, förklarar Heitmann.

”På så sätt slår sig träet i instrumenten inte, och efter transporten måste strängarna bara stämmas om minimalt.” Och de speciella transportbehållarna för instrumentet, så kallade case, kan bibehålla en temperatur i upp till 20 timmar.

En del av casen står i Kanitz lager. De andra befinner sig hos filharmonikerna i Berlin. Dit har Heitmann och hans kollegor just kört i förväg, för att förbereda nästa transport. Målet: rbb, Berlins och Brandenburgs offentliga regionala radio- och tv-station. En standardresa för manskapet.


Fingertoppskänsla. Kanitz manskap är medvetna om det omätbara värdet – inte bara monetärt – som instrumenten har för Berlinerfilharmonikerna.
Fingertoppskänsla. Kanitz manskap är medvetna om det omätbara värdet – inte bara monetärt – som instrumenten har för Berlinerfilharmonikerna.

Kanitz tio budord.

Men först till filharmonikerna: Väl framme i konserthuset kliver manskapet in i en hiss och stiger ut i konstnärernas värld. Våning ett: personalrestaurangen. I bakgrunden klirrar bestick mot porslin, ett lågt mummel fyller rummet. Männen stannar kort, tar sig ett lätt mål vid disken. De tillhör ju nästan ensemblen. Medan de väntar på sin bockwurst med pommes, ketchup och majonnäs kommer hela tiden musiker förbi. Handslag, ryggdunkningar, man pratar hjärligt och är du med varandra.



Tillbaka till hissen, våning två: lager och replokaler. Någonstans ifrån hörs musiker stämma instrument. Heitmann och kollegor börjar tyst packa. En puka läggs i ett special-case. Det ser besvärligt ut. Hur mycket väger hela konstruktionen? ”Äsch, bara litegrann” , flinar de, pustar och skrattar. Ett av företagets grundsatser lyder: ”En Kanitzer ljuger bara på frågan: Är det för tungt?” Tillsammans med nio andra budord hänger uttrycket på företagscentralens vägg. Ett annat är tryckt på t-shirts: ”En Kanitzer har inga bulor: inte på huvudet, inte på kärran, inte på kartongen.” Berlinarna gör inget utan en stor portion humor. Och väl är väl det. Kanitz och filharmonikerna – vid första anblick motsatser som stadsdelarna Kreuzberg och Charlottenburg, eller dur och moll. Men det är just motsatserna som gör ett stycke till den perfekta kompositionen. I det här fallet så bra, att man fortfarande gärna ”lyssnar på den” efter 60 år.



Foto: Kristian Barthen

10 kommentarer